Boyds ambition är att beskriva ungdomarnas användade av sociala medier utifrån deras eget perspektiv och det gör hon på ett lysande sätt! Vi får följa med in i en värld där ungdomar försöker skapa en egen identitet, där kompisgängen är otroligt viktiga och där olika dramor avlöser varandra.

Först och främst vill Boyd slå hål på uttrycket “digital native”. Det är ett uttryck som ibland används om den nya generationen som vuxit upp med digitala verktyg och sociala medier. Hon menar att uttrycket andas en föreställning om att de här ungdomarna skulel vara födda med någon form av “superpowers” vad det gäller att använda digitala enheter – något som de naturligtvis inte är! Tvärtom menar hon att vi måste uppmärksamma hur många ungdomar som inte har möjlighet att hänga med i den digitala världen och vilka problem många faktiskt står inför. Hon beskriver det som en “digital divide” som uppstått mellan de som har tillgång till digitala resurser och de som inte har det. I och med att skolorna allt mer förutsätter att eleverna har tekniska kunskaper riskerar det att öka de sociala klyftorna, något som digitalisering annars förutspås kunna motverka! Här har skolorna ett stort ansvar för att arbeta mot ojämlikheten och erbjuda samma möjligheter för alla.

En annan sak som Boyd gör upp med är tanken om att sociala medier skulle öka mobbing i skolan och att de därför bör undvikas. Hon menar att mobbingen överhuvudtaget inte ökar genom sociala medier. Hon menar att de inlägg och “attacker” som förekommer snarare bör beskrivas som “drama” eftersom de sällan lever upp till att nå gränsen för mobbing. Ungdomar skriver inlägg som ibland är kryptiska eller dolda och hela deras sociala spel är ett komplext socialt spel av “gillor” och kommentarer, men det speglar bara de relationer ungdomarna har i verkliga livet och de ändrar inte den struktur som redan finns.

Boyds rekommendation till lärare som vill ge sig in i de sociala medierna är att skaffa ett lärarkonto och sedan låta eleverna lägga till dig som vän. Då tränger man sig inte på, men man ger möjligheter för eleverna att enkelt ha kontakt. Det är ett utmärkt sätt att nå dem och låta dem nå dig som lärare. Om man sedan väljer Facebook, Instagram eller något annat är upp till var och en.

Sammanfattningsvis tycker jag att boken var ovanligt läsvärd och den öppnade mina ögon för hur komplext ungdomarnas liv faktiskt är. Sedan fick boken mig också att minnas min egen tonårstid på ett kul och nästan pinsamt sätt. Hemligheterna, viljan att bli sedd, intrigerna. . . Det känns tryggt att veta att det trots allt inte är så mycket som är förändrat idag. Teens will be teens, I guess. . .